Det räcker inte med en blogg

Idag skriver de borgerliga ungdomsförbundens ordförande på SvD Brännpunkt, temat är ”Sluta diskriminera oss unga”. Utgångspunkten är att regeln om ”sist in, först ut” är det stora problemet med svensk arbetsmarknadspolitik och debattörerna understryker att systemet är föråldrat och hindrar unga från att komma in på arbetsmarknaden.

Ett stycke i artikeln är extra angeläget att lägga på minnet:

 ”Från politikens sida måste vi göra allt vi kan för att minska den negativa effekten av krisens svallvågor för oss unga. Vi måste finna nya och fler vägar in till arbetsmarknaden. Att minska kostnaderna för att anställa unga är en väg, att sänka momsen för restauranger en annan. Allt detta är bra – men vi behöver göra mer.”

Jag skulle vilja påstå att det är just ungdomsförbundens brist på självinsikt som är problemet. Den borgerliga regeringen och den politik som ungdomsförbunden representerar har nämligen inte gjort något verkningsfullt för att skapa nya jobb. Den sänkta arbetsgivaravgiften för unga har inte kunnat påvisa några effekter sedan den infördes 2007, något som Hotell och restaurang facket redan sedan länge konstaterat. Sänkt restaurangmoms är en annan reform med väldigt tveksamma arbetsskapande effekter och med tanke på den enorma kostnaden av reformen (lite drygt 5 miljarder) så kan man nog räkna med att priset per skapat jobb kommer bli skyhögt. Att med andra ord skriva att alla dessa reformer är bra är en kraftig överdrift.

Ungdomsarbetslösheten är en svår utmaning att knäcka och sedan många år tillbaka har Sverige en av Europas högsta ungdomsarbetslöshet på nästan 25 %. Detta är något som inte något svenskt parti lyckats bryta och ett väldigt allvarligt problem som skapar många sociala och ekonomiska trösklar för unga som vill in på arbetsmarknaden. Samtidigt har det väldigt lite med ”sist in, först ut”-principen att göra utan handlar i grunden om att det saknas en effektiv politik för att skapa jobb i Sverige.

Men hur ska man då skapa dessa jobb undrar säkert vän av ordning, här kommer några korta tips: Skapa en fungerande vuxenutbildning som kompletterar unga med bristande utbildning med hjälp av riktade och individuella insatser för att lyfta dem till jobb som arbetsgivarna efterfrågar. Skapa mötesplatser/bemanningsföretag där fackförbund, arbetsgivare och kommun kan mötas och gemensamt lägga upp planer för riktade ungdomssatsningar. Eller anställ helt enkelt ungdomarna i kommunal regi och se till att de därmed får arbetslivserfarenhet och något konkret att sätta på sitt CV. Ovanpå detta ska vi givetvis se till att grundskola, gymnasium och universitet / högskolor förbättras avsevärt från hur det ser ut idag, men det är ju mer långsiktiga frågor.

De borgerliga ungdomsförbunden är fantasilösa i hur jobb skapas och slår därför mot lagen om anställningsskydd (LAS) med vaga argument om att bristen på rörlighet är grunden till problemet. Det är absolut intressant att diskutera problemet med rörlighet på arbetsmarknaden men detta har som jag ser det väldigt lite att göra med faktumet att unga inte får jobb. Ordna jobben först så snackar vi rörlighet sen.

Igår publicerade Aftonbladet en debattartikel av riksdagsledamöterna (s) Mikael Damberg och Lena Hallengren på temat valfrihet i välfärden. Artikeln menar att medborgarna måste få insyn i all den verksamhet som idag utförs av privata välfärdsaktörer och som i mångt och mycket sker utan någon som helst insyn. Anledningen är givetvis den mycket uppmärksammade vårdskandalen då hemska missförhållanden avslöjades hos vårdföretaget Carema och som följd uppkom krav på hårdare tag mot riskkapitalistiska vårdföretag.

Artikelförfattarna skriver:

”En mångfald i välfärden förutsätter att det ska vara lätt att jämföra olika alternativ. I dag är det svårt att se hur människor kan göra ett informerat val, när mycket av den relevanta informationen är hemlig.”

… och fortsätter lite senare:

”I dessa komplicerade ägarstrukturer är det svårt att få fram klara uppgifter kring ekonomi, arvoden, vinster och skatteinbetalningar. I flera fall har de verkliga ägarna inte varit namngivna. Det har krävts omfattande journalistiska grävjobb för att få fram uppgifter som borde vara öppna för alla.”

Jag tycker att dessa två stycken snyggt fångar problemet kring vinst och privata intressen i välfärden. Det första stycket klargör att vi som vårdmottagare vill ha en mängd alternativ att välja mellan och att vårt vårdval bör baseras på god kunskap om vilka alternativ som finns.

Men valfrihet är klurigt och hur fritt man egentligen kan välja på en marknad där vinstintresset styr är ibland begränsat. Ett exempel på en sådan begränsning är när köpare och säljare har tillgång till olika information om köpet i fråga. De flesta av oss som provat handla på Tradera eller Blocket vet säkert att man som köpare är klart mindre informerad än säljaren när det gäller produktens riktiga värde och kvalitet. Sådana problem kan motverkas genom att bygga system som ökar konsumenträttigheter eller information för den parten som har mindre information. I exemplet med internet-handel finns PayPal eller postförskott (alltså att säljaren får sina pengar först när köparen OK:at produkten), på andra marknader finns ofta ångerrätt eller garantier.

Att sätta upp sådana skyddssystem är däremot olika svårt beroende på vad det är för sorts produkt det handlas med. Svårast är det när valet handlar om något där man har väldigt svårt att ändra sig om man skulle välja fel eller då det gäller något som är väldigt avancerad att utvärdera för en enskild individ.

I det andra stycket som jag citerar från artikeln så framgår att problemet är att vårdmottagaren har svårt att få fram uppgifter om ekonomi, arvoden, vinster och skatteinbetalningar. Och här kommer vi egentligen till min kritik av artikeln: Är det rimligt att kräva att alla personer som någon gång vill använda sig av svenskt vårdsystem ska intresserad sig för avkastningskrav, kvartalsresultat, organisationsupplägg, medicineringshistorik, chefernas löner, hur väl personalen behandlas osv. osv.? De flesta människor som söker vård är förmodligen inte alls intresserad av den här informationen och kommer förmodligen inte att söka upp den även om det vore offentlig handling. Och framförallt är såklart frågan, vad händer om du väljer fel och vems är ansvaret för att du ska få informationen?

Att vissa områden i samhället mår bäst av att undvika konkurrensutsättning är ingen hemlighet och även något som uppmärksammats återkommande den senaste tiden. Trots detta så fastnar nu diskussionen återigen på att det är individens ansvar att informera sig. Om man ska ta tjuren vid hornen så är inte informationen problemet, problemet är att de aktörer vi släppt in i välfärden inte passar till att hantera vårdfrågor.

Liknande problem finns givetvis även inom skolan där det antas att med tillräcklig information om pedagogik och upplägg på skolans föreläsning så kan alla föräldrar och elever själva göra informerade val. Problemet är även här att informerade val är väldigt svårt i en fråga med så många aspekter och där möjligheten att ändra sig om man har haft oturen att hamna på en dålig skola är kraftigt begränsade.

Jag tycker inte Mikael Damberg och Lena Hallengrens artikel täcker upp de stora och uppenbara problem som finns kring privata intressen i välfärden. Om vi menar allvar med att valfriheten i välfärden är här för att stanna så behöver vi verkligen lägga ner stor möda på att hitta en politisk lösning där de negativa effekterna av vinstdriven välfärd minimeras och regleras. I den informationshysteri som vi idag lever i kan vi inte kräva av individen att denne ska vara fullt insatt i alla frågor hela tiden. Ställer vi sådana krav så riskerar vi att strypa vår frihet i jakten på valfrihet.

Idag skriver jag om forskningspolitik på DN.se.

Anledningen är såklart Jan Björklunds artikel på samma tema. Björklund försöker framställa det som att goda forskningsresultat skapas genom elitsatsningar riktade till de bästa forskarna. Men excellenssatsningar där man pekar ut unga forskare som akademin tycker verkar lovande är bara ett säkert sätt att välja de som bäst anpassat sig till systemet. Det är alltså inte en metod som ger bättre forskare utan bidrar snarare till en mer stängd forskningsvärld.

Jag skriver bland annat:

“Tanken med att gynna våra ”bästa forskare” är en floskel baserad på fördomar om att en heterogen grupp elitforskare är vad som skapar goda resultat. Ett system med sådana excellenssatsningar riskerar att endast gynna säkra kort och missgynnar aktivt kvinnor, unga forskare och andra grupper med svagare sociala nätverk.”

…

“Vad som i stället behövs är en breddad rekrytering till forskarutbildningen, kraftiga satsningar på grundforskning och klart förbättrade villkor för våra doktorander. Unga oerfarna forskare måste fortsatt bilda forskningslag tillsammans med mer erfarna forskare samtidigt som tvärvetenskapliga förhållningssätt och fakultetsöverskridande samarbeten ska uppmuntras.“

I ett nyligen publicerat blogginlägg gör ordförande för LUF, Adam Cwejman, ett utspel mot vad han anser är en oförtjänt beskrivning av honom som omedvetande av vad klass innebär. Cwejman syftar på att Anders Lindberg på aftonbladets blogg säger att universitetspoäng inte är allt för att förstå klass utan att klasserfarenheter också förvärvas genom att vara en del av sin klass, att få ett klassmedvetande.

Adam Cwejman skriver:

Jag skulle också säga att Adam Cwejman inte förstår. Inte beroende på huruvida han har läst på universitet eller stått på fabriksgolv, den frågan är för mig ganska ointressant. Utan snarare därför att han kvickt drar alla kollektiva identiteter över en kam.

I sitt blogginlägg läggs alltså upp klassiska liberala argument om att kollektiva medvetanden och identiteter är farliga eftersom dessa riskerar att blossa upp i klasshat och fiendeskap mellan olika grupper. Cwejman går t.om så långt att han jämför nationella eller religiösa identiteter med klassidentitet och raljerar över att vi bara ser ett nollsummespel där en grupps intressen alltid står mot en annan grupps. Men varför man som anhängare av tanken att politisera frågan om ekonomisk ojämlikhet dessutom skulle tvingas att politisera alla skillnader mellan människor i ett samhälle det förstår jag faktiskt inte.

Jag tror att ekonomiska frågor om vem som äger infrastruktur, kapital och de finansiella verktygen i vårt samhälle är helt grundläggande för vilka politiska avvägningar vi har att välja mellan. Jag tror att denna analys av hur människor ekonomiskt förhåller sig gentemot varandra är så avgörande att det påverkar allt annat. Men varför jag utifrån denna analys måste skriva under på att alla andra konfliktlinjer i samhället är positiva det får jag ingen riktig förklaring på i Adams inlägg.

Att förstå klassproblematiken är att förstå hur en sänkt lön kan vara högst rimligt ur arbetsgivarens synvinkel samtidigt som det utsätter den anställde för en försvårad eller ibland omöjlig livssituation. Även om det absolut finns lägen då en förbättring kan gynna flera grupper så finns också situationer då olika gruppers intressen ställs mot varandra.  Exempelvis intressena från en bostadsrättförening vars utsikt (och marknadsvärde) förstörs av nybyggda hyresrätter. Att inse konfliktytorna i våra samhällen är också en del av att förstå avvägningar som måste tas. Detta behöver absolut inte gå så långt som till övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter utan kan hanteras i diskussion, debatt och slutligen demokratiska beslut.

Vad klassanalysen grundar sig på är egentligen inte att bortse från andra identiteters existens utan snarare att klass är den underliggande analys som påverkar våra samhällen långt mycket mer än vad Adam Cwejman vågar erkänna. Klass spelar roll och att jämställa det med övriga identiteter i samhället är att nedvärdera ägandets makt.

En politisk rörelse vars identitet bygger på förståelsen om allas rätt till jämlika ekonomiska förutsättningar är inte samma sak som en rörelse vars grund bygger på grumliga påståenden om att människor är olika värda beroende på var eller av vem de föddes. Klass är inte nationalism; klass är klass och eftersom det trots allt är Strindbergsåret tänkte jag avsluta med en kort text av honom.

Igår föreläste jag om boken Nationalekonomi för vänstern inför Socialdemokraterna i Nässjö kommun. Det var en spännande föreläsning med många frågor från en pigg publik men frågan som oftast återkom var den som handlar om matchningsproblematiken.

Enligt konjunkturinstitutets uppgifter (cirka ett år gamla men ändå) uppger 25 procent av alla arbetsgivare att det rådet arbetskraftsbrist samt att hela 7 av 10 arbetsgivare säger sig ha problem att rekrytera (enligt svenskt näringsliv). Detta är alltså samtidigt som arbetslösheten ligger nära 8 procent och i många grupper långt mycket högre än så. En kvinna på gårdagens föreläsning berättade exempelvis hur hon belastats med att söka sexhundra jobb (sant!) på arbetsförmedlingen trots att hon uppenbart inte skulle kunna få dem p.ga kompetensbrist inom vissa specifika områden. Detta är ett enormt slöseri och framförallt bygger det på tron att arbetslösheten i grunden är individens problem och inte samhällets.

Under 90-talets nedskärningar valde den Socialdemokratiska regeringen under Göran Perssons ledning att göra en historiskt stor satsning på vuxenutbildning (sk. kunskapslyftet). Genom att lyfta upp vuxna med bristfällig kompetens och göra dem anställningsbara så gjorde man något som vår borgerliga regering idag inte ens vågar diskutera. Man hjälpte individen att matchas gentemot de behov som fanns istället för fruktlösa försök som att sänka A-kassan, inkomstskatten och momsen. De borgerliga försöken bygger nämligen på den felaktiga uppfattningen att lönekostnaderna för svensk industri och näringsliv är problemet, övertygelsen om att allt skulle lösa sig om vi bara var lite billigare. Detta trots att en allt mindre del av de totala kostnaderna faktiskt går till löner. För sanningen är att löneandelen av den ekonomiska tillväxten minskar för var år (se graf). Vilket såklart betyder att för näringslivets del så minskar också behovet av sänkta löner som incitament för att anställa fler.

Att studenter skulle läsa utbildningar som inte går raka vägen till jobb eller att de inte förstår sitt eget bästa är också en vanligt förekommande förklaring som inte på något sätt överensstämmer med verkligheten. Att studenter väljer att läsa annat än vad de i slutändan kommer arbeta med är inget problem utan bara en process som leder till rätt person på rätt plats. Att inte lita på att individen själv kan välja vad som passar henne bäst är en konstig människosyn som jag inte ställer upp på.

Däremot är problemet att ingen längre vågar ta ett helhetsgrepp på frågor som rör felmatchningar. Tre större frågor behöver lösas.

• Vi behöver riktade utbildningar för att komplettera de brister som finns hos vissa arbetslösa. Ett nytt kunskapslyft behöver gå igång.
• Vi behöver en kraftig upprustning och omorganisering av grund- och gymnasieskolan för att garantera att ingen lämnar skolan utan godkända betyg.

Men viktigast av allt. Vi behöver en samordning av resurser. Stat, region, kommun, arbetsgivare och fackförbund behöver sätta sig ner i de större kommunerna eller regionerna och arbeta fram en handlingsplan för situationen i deras specifika område. På så sätt kan man tydliggöra vem som bär vilket ansvar. Arbetsgivare och fackförbund kan enas kring var kompetensbristerna finns (de borde ju rimligtvis veta bäst). Staten kan ta ansvar för att kompensera för nödvändiga utbildningssatsningar och kompetenta studie- samt yrkesvägledare. Sedan ser kommun och region till att bostäder, infrastruktur och välfärd finns tillgängligt och fungerar så att det är realistiskt för individen att flytta och leva där jobben finns.

Lösningen på våra problem är i grunden inte studenter som inte vet sitt eget bästa eller arbetstagare som har för höga lönekrav eller sökt för få jobb. Problemet är bristen på samordning som ett modernt samhälle kräver och det helhetsgreppet måste en modern socialdemokrati ta tag i. Jag är nämligen helt övertygad om att vår regering inte kommer göra det.