Att lita på varandra

Idag skriver Peter Wolodarski i sin söndagskrönika om riskerna då den sociala tilliten i våra samhällen börjar dala och vad som händer när vi inte längre vågar lita på våra myndigheter (han nämner sjukvården som exempel). Precis som Wolodarski så håller jag givetvis med om att mellanmänsklig tillit är en grundbult i alla välfungerande samhälle och många (kanske mest känd i Sverige är Bo Rothstein) har skrivit väldigt klokt om just vikten av tillit för att bygga fungerande institutioner.

Däremot vågar sig inte Wolodarski in i debatten om hur denna tillit skapas eller vad som förstärker den över tid. Att människor som känner sig svikna av samhället de lever i även tenderar att förkasta densamma är inte alls konstigt. Forskning i frågan som b.la Erik Bengtsson (doktorand i Ekonomisk historia vid Göteborgs universitet) skrivit om på sin blogg visar tydligt på sambandet mellan ökad ojämlikhet och sjunkande tilltro gentemot sina medmänniskor och myndigheter.

“Det angår även dig om det brinner hos grannen” skrev den romerska poeten Horatius ett par år innan Kristus födelse och det har han såklart rätt i men frågan är om de borgerliga debattörer som ofta syns på våra nationella ledarsidor är medvetna om vad detta i praktiken innebär. Att bygga vidare på en samhällsmodell där skillnaden mellan “insiders” och “outsiders” ökar på ett sätt som gör att etnicitet, ursprung, klass och kön åter spelar en central roll för dina möjligheter och förutsättningar att vara delaktig i samhället är livsfarligt. Ett exempel är den permanenta arbetslösheten som inom vissa grupper leder till brist på tillit vilket i sin tur leder till ökade sociala problem. Något som även kommer påverka de “insiders” som kan anses lyckligt lottade för att de fortfarande har ett arbete med god lön.

Så vad gör vi för att bromsa den här utvecklingen och faktiskt försäkra att vi även i framtiden har tillräckligt hög tillit gentemot varandra?

-

Klas Eklund beskriver i en nyligen publicerad artikel behovet av vad han kallar kapitalism 4.0 för att skapa en mer socialt ansvarstagande kapitalism och ställer där upp ett antal möjliga kriterier för att skapa denna. En del av hans förslag innebär lägre ingångslöner, större socialt ansvarstagande från företag, fler lågproduktiva jobb (eller enklare tjänstejobb som Eklund själv uttrycker det) samt tydligare konkurrensutsättning vilket antas leda till effektivisering av vården. Alla dessa förslag bygger i grunden på utgångspunkten att det även i framtiden kommer behövas en tydlig ojämlikhet mellan olika grupper. Förvisso understryker Eklund att målet är ett mer inkluderande och mindre segregerat samhälle men faktum är att hans recept leder till raka motsatsen.

Genom ökad tillit garanterar vi ett samhälle där inte varje affärsöverenskommelse måste övervakas eller alla beslut måste misstros, ett sådant samhälle ger en enorm konkurrensfördel? Men för att uppnå de effektivitetsfördelar som ökad tillit för med sig så måste vi våga ta ställning för ett samhälle där klyftor aktivt motverkas och jämlikhet uppmuntras.

Att acceptera behovet av låglöneyrken, jobb med låg social status och en hårdare konkurrensutsättning av vård kommer med stor sannolikhet istället leda till ökad ojämlikhet och därmed sjunkande tillit. Att dessutom låta företagen ta ett större socialt ansvar kommer skapa en stelare arbetsmarknad där människor för att säkra sin välfärd väljer att stanna kvar på arbetsplatser de borde lämna, detta är en utveckling jag inte tror varken löntagare eller företagare är intresserade av. Jag menar att förslaget med Kapitalismen 4.0 är ett dödfött projekt eftersom det överhuvudtaget inte tar upp problemet med de maktskillnader vilka låser ojämlikheten i ett samhälle, en ojämlikhet som bara byter ut hög arbetslöshet mot en permanent låglönesektor.

Utmaningen i framtiden kommer bli att bygga ett sammanhängande samhälle där tillit är en grundförutsättning för effektivitet, konkurrensmöjligheter och humanitet – varken mer eller mindre – hur vi passar in kapitalismen i detta projekt återstår att se.