Artikeln ifrågasätter att vissa dagstidningar helt oproblematiskt hyllade den icke demokratiskt valde bankchef Lucas Papademos som tillfälligt tillsattes som premiärminister i Grekland då Giorgos Papandreou avgick. Detta trots att Papademos tillsattes på ett högst odemokratiskt vis. När man sedan håller ett demokratiskt val så blev många överrumplade av att folk proteströstade, något som förvånar Kajsa Ekis Ekman. Jag tycker Ekman lyfter en väldigt viktig diskussion.

-

Hälsan på Europas demokratier är förmodligen ett mer relevant diskussionsområde idag än på många år. Den djupa ekonomiska kris som skakat Europa och kanske ännu djupare Euro-området sedan 2008 har på många platser djupt sårat folkets tillit till den offentliga sektorn, politikens räckvidd och i slutändan demokratin.

Det är i skuggan av detta som det högerextrema Front Nationals presidentkandidat Marine Le Pen fick 17,9 % av rösterna i det franska presidentvalets första omgång och att 7 % av grekerna lade sina röster på det uttalat neo-nazistiska partiet Gyllene gryning.

Kort sagt så är människor uppgivna och trötta på att se sina demokratiskt valda företrädare alltför lättvindigt ge efter för ekonomiska påtryckningar från något man anser är utländska intressen. För i tider av kris så finns det tyvärr väldigt starka incitament för politiker att skylla hela krisen på ett hot utifrån. ”Vi måste genomföra detta, det är ett direktiv från EU” är en ofta återkommande ursäkt från politiker som tvingas ta obekväma beslut men som är måna om att bli omvalda.

Samtidigt ska man inte blunda för att Europas stater har fått ett alltjämt fördjupat samarbete som för att fungera ställer ett tungt ansvar på de tre tunga aktörerna: Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Ett ansvar som de kanske inte alltid uppfyllt. EU är på så sätt ett samarbete som på många sätt bygger på de stora nationernas goda vilja och solidaritet med sina grannländer. Förhoppningen om att de ser till ”the-greater-good” riskerar givetvis att slå tillbaka med full kraft om det visar sig att de agera precis så rationellt nyttomaximerande som man kan förvänta sig att en konservativ regering kan göra.

Så när stora aktörer (storbanker, större stater etc.) använder gemensamma överenskommelser såsom finanspakter för att kringskära de demokratiskt valda institutionernas inflytande så står en stor del av Europas befolkning och ser irriterat på när deras valda representanter ställs maktlösa. En logisk reaktion på detta är populism och proteströstning på politiker som man kanske inte direkt litar på kan styra landet – men det kunde ju inga andra politiker heller – men som kan röra om i grytan.

-

Så hur tar man sig då ur en sådan här rävsax innan vi kommer till ett läge där Europas demokratier – anno 1934 – börjar avskaffa sig själva? Ett nödvändigt steg är staternas förståelse för att ömsesidigt beroende också innebär ömsesidigt uppoffrande. I en kris så är det rimligt att kräva av skuldtyngda länder att de sanerar sin ekonomi och arbetar i en riktning där skatteintänker höjs, korruption bekämpas och budgeten långsiktigt sätts i balans. Däremot är det inte rimligt att kräva av länderna att under väldigt kort tid fullständigt krossa sin offentliga sektor och utan förvarning dra undan ekonomin för stora delar av sin egen befolkningen. En sådan ekonomisk politik kommer bara leda till social oro, misstro och inte minst en ännu djupare ekonomisk kollaps. Istället måste även det ”tyska undret” visa att de är villiga att göra reformer och uppoffringar för att vända utvecklingen. En sådan reform vore att justera upp landets minimilöner för att öka konsumtionen och därmed öka importen från övriga Europa (Andrew Moravcsik skriver mer om detta och andra förslag).

Folkets protester och högerextremismens obehagliga framfart är inte förvånansvärt i en ekonomisk kris, det finns alltför många historiska exempel på detta. Däremot är det märkligt att inte EU och Europas stater ser vad det kommer innebära om inte nödvändiga uppoffringar motsvaras av lika nödvändiga satsningar. Det är orimligt att föra en politik som endast skär ner på människors drömmar, förhoppningar och trygghet utan att det får konsekvenser.

Eller som författaren Harold J. Laski uttryckte det i tidskriften Foreign Affairs oktober-nummer 1932, precis när 1900-talets stora depression var som djupast.

”Capitalist society… is running a race with communist society for the allegiance of the masses. The terms upon which the former can be successful are fairly clear. It has to solve the contradiction between its power to produce and its inability to distribute in a rational and morally adequate way… It has to remove the fear of insecurity by which the worker´s life is haunted. It has to end the folly of international competition in wage-rates and hours of labor.”

Kanske är det just i ovanstående citat som ett socialdemokratiskt Europa ligger.

-

Kära vänner, 

Mitt namn är Magnus Nilsson och jag är ordförande för det socialdemokratiska studentförbundet. Jag har idag fått chansen att hålla tal inför er här i den vårsköna stadsparken.

För mig känns det extra roligt att ha fått möjligheten att tala här i Lund och det är dessutom något som jag har sett fram emot att få göra. Det finns två anledningar till det – Dels att ni kan stoltsera med Sveriges finaste och ett av de största universiteten och med ungefär 30 000 heltidsstudenter så känns det såklart fantastiskt att som ordförande för S-studenter vara just i Lund.

Den andra anledningen är mer personlig och handlar om mitt eget år som student i Lund.

Det var ett år av utmaningar, ett år av roliga stunder men också jobbiga perioder. En sådan jobbig period var att jag redan under första terminen upptäckte att mitt utbildningsval inte riktigt passade mig så bra som jag först hade trott.

Datavetenskap vid Lunds universitet visade sig vara var ett ämne som inte alls passade mig och jag bestämde mig redan efter en termin för att byta väg och tack vare denna möjlighet så tog mitt liv helt andra vändningar och det är ett beslut som jag aldrig ångrat.

-

För så är det i livet: Man väljer fel ibland, man ändrar sig emellanåt men framförallt väljer man ofta om.

Och i denna insikt finns också en viktig ingrediens i den socialdemokratiska frihetstanken. Förståelsen för att vi människor inte alltid kan förväntas veta allt om våra val och vilka konsekvenser de kan få.

Den perfekt informerade medborgaren som ständigt känner till livets alla avvägningar, fallgropar och omvägar existerar inte och kommer heller aldrig göra det.

Partivänner,

Vägen till frihet är krokig och möjligheten att helt fritt göra de val som kommer påverka våra egna, våra barns och våra barnbarns liv är svårt.

I vägen för individens frihet står ofta dina ekonomiska förutsättningar, huruvida ditt efternamn klingar svenskt, vilken del av staden du råkar vara uppväxt i eller vilket kön du är född till.

Oftast hänger dessa delar också ihop och förstärker varandra, möjligheten att fritt och informerat välja riskerar därför att bli oändligt svårt. Ditt ursprung är något som vi aldrig kan politiskt påverka men de förutsättningar vi ger varandra är tvärtom vår plikt att försöka utjämna.

Men desto mer ojämlikheten ökar i våra samhällen desto lättare blir det att förutsäga våra val. Föräldrarnas förutsättningar speglar alltmer barnens livschanser och vägen för den som vill vika av från sitt öde förpassas till att bli en fråga om ekonomiska förutsättningar.

-

I det Sverige som växer fram sedan den borgerliga regeringen tog makten 2006 så har inkomstskillnaderna ökat i rasande tempo, skolsegregationen ökar för var år som går och de välfärdssystem som vi socialdemokrater under decennier byggt upp för att minska orättvisornas påverkan på individen börjar monteras ner.

Och när ojämlikheten breder ut sig så minskar också friheten för de som redan från början behövde den mest.

Enkelheten i vårt budskap är: Socialdemokratins strävan att frigöra människan från det som hon inte kan kontrollera. Strävan mot allas frihet, inte bara de priviligierades.

Kära partivänner,

Låt mig vara helt tydlig.

Mot vår vision om ett samhälle bestående av fria och trygga individer som inte begränsas av sina ursprung och vars frihet forma sina egna liv står den nuvarande borgerliga regeringen.

-

Vissa säger att regeringen saknar politiska visioner, jag skulle vilja säga att deras visioner blivit smärtsamt tydliga de senaste sex åren. Deras vision är den om ett Sverige där individen ständigt ställs ansvarig för samhällets misslyckanden. Ett Sverige där alla former av gemensamt ansvar förminskas till en fråga om individens valfrihet.

Regeringens misslyckande med att motverka arbetslöshet och skapa nya arbetstillfällen ursäktas med att den arbetslöse inte ansträngt sig tillräckligt och jobbcoacher förväntas lösa strukturella problem som inte regeringen vågar röra vid.

Regeringens recept för att motverka den ökande skolsegregationen är att föräldrarna förväntas vara ständigt insatt i vilka skolor som går att lita på och vilka som skickar deras skattepengar till skatteparadis istället för till lärarlöner.

-

I det Sverige som nu växer fram så ökar återigen antalet fattiga barn och trots att vi vet vad det innebär för barn att växa upp under de förutsättningarna så presenterar näringsministern förslag på att de med lägst löner bör förvänta sig sänkta ingångslöner. Trots att samma regering tidigare försäkrat oss om att det ska löna sig att arbeta.

I det borgerliga Sverige stressar vissa sig till bristningsgränsen för vad människan orkar med trots att tusentals människor står på kö för att arbeta överhuvudtaget.

Detta är inte visionslöst, det är en tydlig politisk ideologi som vitt skiljer sig från vår egen.

1 majdeltagare!

Vi vet att man inte kan ställa grupper mot varandra såsom regeringen gör. Vi vet att ingen människa är en ö och att varje förlorad livschans är en förlust för hela samhället.

Vi vet, att för varje person som inte studerar vidare därför att bostadsbristen gör det omöjligt att flytta till Lund eller någon annan universitetsort så tar samhället den långsiktiga kostnaden. Och för varje arbetslös som tvingas gå ytterligare en dag utan arbete så bär vi alla gemensamt kostnaden. För varje barn som ser sina föräldrar gå utan arbete år ut och år in växer förtvivlan och misstron mot samhället fram.

Och vad kostar det inte samhället med 150 000 arbetslösa ungdomar vars högsta dröm är att få ett jobb, flytta in i en lägenhet eller bygga sin egen framtid?

För bortsett från Facebook, Twitter och andra tekniska framsteg så är dagens ungdomar inte så annorlunda än generationerna före oss. När man nyligen frågade 13 000 ungdomar om deras drömmar för framtiden så var svaret tydligt – Ett bra arbete!

Som tidigare generationer vill unga forma sin egen framtid genom ett bra arbete. Vi vill skaffa familj, bostad och så småningom kanske till och med en bil och ett sommarställe vid kusten. Precis som alla generationerna innan oss, strävar vi efter ett liv i självständighet och frihet.

Och för min generation är ofrihet att vid 30 års ålder fortfarande bo i ett svart andrahandskontrakt och ha en 75 %:ig projektanställning som knappt täcker hyran. Trots att vår universitetsexamen ligger hemma i bokhyllan.

-

Vår vision är därför enkelt, vår vision är att man ska kunna säga:
”Imorgon ska jag börja mina studier.”
”Imorgon ska vi flytta in i vår nya lägenhet.”
”Imorgon gör jag min första dag på jobbet.”

Det är vår politiska vision och bakom den finns ideologi och förståelse för att en persons missade livschanser också är hela samhällets gemensamma misslyckande.

Mötesdeltagare,

Det är 122 år sedan 1 maj firades första gången i Sverige. Sedan dess har svensk socialdemokrati varit vid makten under så pass många år att det bara borde finnas finjusteringar kvar av samhällsbygget. Att välfärden var färdigbyggd och att det frihetsprojekt som är socialdemokrati var på plats.

Så är tyvärr inte fallet. Det räcker att blicka in i skolorna, ut mot bostäderna eller ner i kvinnors lönekuvert för att förstå att vi har långt kvar.

Men att konstatera problem i vårt samhälle räcker inte utan det krävs också lösningsförslag. Det krävs smarta lösningsförslag som förstår det komplexa i många av samhällsproblem vi idag står inför. Det behövs politik som kan bygga vidare på ett samhälle som i allt större grad påverkas av globaliseringen, instabila finanssektorer och utmaningar som befinner sig bortom nationalstatens kontroll.

Vi kan aldrig förminska politiken till att bara handla om snärtiga slogans och förenklade beskrivningar. Att inte kunna förklara det komplexa öppnar nämligen dörren för de krafter som lever på förenklingar. Det öppnar dörren för främlingsfientlighet och rasism, det öppnar dörren för Sverigedemokraterna.

-

Anledningen jag tar upp detta är för att årets första maj tema är ”Kunskap och arbete bygger Sverige” men detta kunde likväl läsas ”Kunskap och arbete bygger Socialdemokratin”. För vi måste försäkra oss om att vår politik bygger på kunskap och forskning, vårt mål måste vara att forma den smartaste politiken. En politik som faktiskt förändrar samhället och där man kan lita på att det Socialdemokraterna presenterar också är underbyggt av fakta.

För tro mig partikamrater, kampen för valvinst 2014 kommer kräva både kunskap och hårt arbete.

Kära partikamrater,

Jag vill ta upp tre områden som jag tror kommer bli avgörande för en valvinst 2014 och där jag tror att det är extra viktigt men en skarp och kunskapsbaserad politik.

-

I valrörelsen 2010 gjorde vi det för enkelt för oss. Vi sa att var fjärde ung var arbetslös trots att vi vet att det ser väldigt olika ut inom gruppen. Sanningen är att den arbetslöse examinerade akademikern som inte hunnit hitta rätt jobb ännu inte kan jämföras med 17-åringen som hoppar av gymnasiet eftersom han är trött på plugget. Så enkelt är det inte.

Istället för att förpassa den arbetslöse till verkningslösa lösningar som regeringens sänkta arbetsgivaravgift så måste vi se till individens förutsättningar.

Den som inte har en färdig gymnasieexamen måste ges verktyg för att slutföra sin utbildning i det tempot som han orkar med. Att var tionde elev avslutar tar studenten utan fullständiga gymnasiebetyg är fullständigt förödande. Vi måste se till att stärka möjligheten att läsa klart på deltid och samtidigt jobba på deltid för att på så sätt se till att även den studietrötte ges möjlighet att avsluta sina studier.

Men trots att vår enskilt största utmaning är kampen mot arbetslösheten så finns det fler utmaningar kvar även när yrkeslivet börjar. Att kvinnor än idag ser ner i sina lönekuvert och upptäcker att de i genomsnitt endast har 70 % av sina manliga kollegors löner  är oacceptabelt. Ett fungerande och rättvist samhälle måste alltid värdera arbete lika oavsett vem som utför det. År 2012 kan vi inte acceptera ett samhälle där arbete värderas olika beroende på utföraren, detta är förödande och det är oförenligt med vår socialdemokratiska vision om alla människors lika värde.

Den tredje utmaningen är bostadssituationen. I Sverige år 2012 slåss människor om någonstans att bo. Studenter ser inte längre fram emot nästa termin eftersom det endast innebär en jakt efter nya andrahandskontrakt på blocket. Den nyss fått ett jobb på annan ort längtar inte efter äventyret det innebär att flytta till en ny stad och börja ett nytt jobb eftersom hon oroas över hur hon ska ha råd med en bostadsrätt för miljoner. Det finns inte en halvstor eller stor kommun i hela Sverige idag som inte har bostadsbrist och här i Lund vet jag att den borgerliga majoriteten inte lyft ett finger för att bygga bort krisen.

Borgerliga majoriteter har överallt sålt ut hyresrätter till vrakpriser och resultatet har blivit en omöjlig situation där bostadsbeståndet är orimligt snedvridet och möjligheten att få en lägenhet utan stor egeninsats är försvinnande liten.

I en sådan situation är det förvånansvärt att bostadsministern endast presenterar alternativ till hur andrahandsuthyrning ska förenklas. Men om sanningen ska fram så vet vi ju alla att det bara finns ett sätt att bli av med en bostadskris, igenom att bygga fler bostäder!

Med statligt stöd för byggandet av nya klimatsmarta bostäder kan vi möta både framtidens klimatutmaningar och se till att ordet förstahandskontrakt blir mer än bara en hägring dit de flesta aldrig når.

Vänner, 

Trots att utmaningarna här hemma är många så finns det platser i världen där kampen om rättvisa och värdighet är än mer akut än här.

Idag är nämligen inte vilken första-maj som helst. Idag är första maj år 2012 och det är första maj mitt i en orolig men samtidigt otrolig tid av demokratiskt förändring.

På kort tid har vi hört hur ropen efter demokrati från hela mellanöstern har stegrat till ett vrål och på få platser är detta vrål lika kraftfullt som i Syrien. För även om våra tankar ofta är i dagspolitiken – så är våra hjärtan med folket i Syrien.

Våra hjärtan är i Syrien, där regimen har vänt sig mot sitt eget folk, och med hat och förtryck försöker hålla tillbaka människors längtan efter frihet och demokrati.

Våra hjärtan är i Syrien, när vi ser bilderna på alla de hem som nyss var fyllda av liv, och som nu är fyllda av bråte och aska. När vi ser artillerielden regna in bland parker, skolor och sjukhus. När vi ser föräldrar fly ur ruiner med sina barn i famnen, osäkra om de ännu är i livet.

Våra hjärtan är i Syrien, och de slår hårdare för varje dag som går tills det syriska folket vinner sin frihet!

-

Miljoner människor i arabvärlden har genom den arabiska våren funnit en rätt till att göra sin röst hörd, att forma sitt eget liv och sin framtid. Sverige och den europeiska unionen har en viktig roll i att bidra till den här utvecklingen.

De samarbetsavtal unionen har med länderna i mellanöstern måste ha en tydlig koppling till demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter. Dessutom bör stödet till att upprätta rättsstater, bygga demokratiska institutioner och främja fri media vara än mer kraftfullt.

-

Det ligger en stor utmaning i att bygga upp demokratier. Vi ser redan att arabiska vårens kvinnor riskerar att få till och med sämre villkor genom nya lagar som inte ser att mänskliga rättigheter också är kvinnors rättigheter. Här måste vi socialdemokrater utgöra en tydlig röst: Den arabiska våren ska flytta fram kvinnors rättigheter, inte försämra för dem.

Sverige måste vara en otroligt tydlig röst i kampen för demokrati och de mänskliga rättigheterna oavsett på vilken arena vi agerar och det är också allas individuella ansvar att ständigt lyfta frågan och se till att Syriens kamp inte förskingras till den mediala skuggsidan.

Vår politik, vårt arbete och vår solidaritet är alltid internationellt. Låt ditt hjärta slå för dina medmänniskor, och låt vår röst i omvärlden aldrig tystna!

Kära partikamrater och Lundensare,

Det är en otrolig tid att vara socialdemokrat. Opinionen går bra och man kan läsa morgon- och kvällstidningar med ett leende på läpparna.

Irritationen över regeringens misslyckanden märks överallt och alla tecken pekar rätt.

Den ekonomiska liberalismen som härjat sedan 80-talet är kraftigt ifrågasatt och när Dagens industri börjar skriva om – vad de själva kallade – ”finanskapitalismen härjningar” så förstår man att samhällsklimatet har vänt.

Vi är på väg mot en period där den marknadsliberala fanatism som startades av Margaret Thatcher och Ronald Reagan ställs mot politikens möjligheter, passivitet ställs mot politikens nödvändighet. Vi är på väg mot kamp!

För framför oss ligger inte bara perioder av medvind, utan även tuffa perioder av motgångar.

För inga val vinns utan hårt arbete och valet 2014 kommer inte att bli något undantag. För det är bara när vi lyckas samla oss alla för att forma en ny skarp politisk dagordning som vi kommer ha krafter till en valvinst.

Våra motståndare kommer använda alla medel för att motverka oss och då gäller det att vi aldrig tvekar på vår ideologi och vägriktning.

Socialdemokrati är den smartaste metoden att bygga ett samhälle, det är den rättvisaste vägen till ett modernt Sverige och i kampen för ett regeringsbyte år 2014 måste det alltid vara vi som sätter dagordningen över våra politiska val. Inte våra meningsmotståndare!

De politiska konfliktlinjerna är på väg tillbaka och när jag i helgen satt och skrev på det här talet så råkade jag se en intervju med Ingvar Carlsson och jag tror inte någon kan uttrycka vad valet 2014 kommer handla om på ett bättre sätt än honom. Därför skulle jag vilja avsluta mitt första maj tal med ett citat:

”Nu kommer stora frågor att avgöras. Det krävs ledarskap, visioner, förmåga att skapa tilltro och entusiasm. Nu kommer politiken att flytta fram positionerna. Det blir en spännande tid!” /Ingvar Carlsson i Svd 27 april 2012

Tack för att ni har lyssnat.

Att införa ett flexibelt system där den studietrötta ändå ges en konkret chans att jobba lite, plugga lite och så småningom bli klar med gymnasiet är smart politik och visar på ett utmärkt sätt hur man löser den komplexa arbetslöshet som vi idag ser. Generella lösningar som sänkt arbetsgivaravgift kommer nämligen inte sänka en arbetslöshet som är väldigt ojämnt fördelad inom gruppen ungdomar.

Men den del som intresserade mig mest var såklart den om trainee-platser och lite mer specifikt den delen som föreslår att en person som är yngre än 29 år och har högskoleexamen kan få en traineeplats med ekonomiskt stöd till arbetsgivaren från staten. S-studenter har länge drivit att vi bör återinför studerandevillkoret i A-kassan som ett led i att hjälpa arbetslösa akademiker in på arbetsmarknaden. 2006 tog nämligen regering bort studerandevillkoret som möjliggjorde att en arbetslös student kunde få A-kassa om denne varit arbetslös i 90 dagar och därmed fanns även en möjlighet för arbetsförmedlingen att hjälpa och stötta den arbetssökande studenten. Enda felet med det gamla studerandevillkoret var egentligen att den sattes in alltför sent, ett sådant stöd bör sättas in mycket tidigare än efter 90 dagar.

Problemet idag är nämligen att många nyexaminerade lämnas vind för våg med ett fint diplom i handen på sin examensdag och sen är det upp till dem själv att försöka ordna någon form av sysselsättning. Detta är ett ganska litet problem ibland de grupper som kommer från studievana hem, har läst på utbildningar med höga antagningspoäng samt gått en utbildning med tydlig yrkesanknytning (läkare, civilingenjör, jurist etc.). Däremot ser det ofta mörkare ut för den som läst exempelvis humaniora eller samhällsvetenskap och kanske dessutom inte har kontaktnätverken hemifrån. För att hjälpa denna grupp behövs en institution som visar vägen in på arbetsmarknaden. Ofta handlar det nämligen om ett matchningsproblem.

Kanske kan trainee-platser vara en väg framåt men frågan är fortfarande lite mer exakt hur utformningen kommer fungera för den arbetslöse akademikern. Vilken form av ersättning kommer studenten att få för arbetet? Under vilka förutsättningar utgår stödet från staten till arbetsgivaren? Hur länge får man behålla platsen innan det förväntas att man ska in i en ”riktig” anställning?

Det finns en del frågor kvar att besvara innan det går att ta ställning till huruvida detta är ett förslag som gör att kravet på att återinföra studerandevillkoret i A-kassan inte längre är lika relevant. Däremot är det ett väldigt bra och intressant förslag och jag hoppas på fler bra inspel för att lösa matchningsproblematiken hos högskoleutbildade.

Men först och främst lite kort om IUSY. IUSY är alltså samlingsorganet för cirka 150 socialistiska, socialdemokratiska och labour organisationer världen över. Organisationen bildades som ett ungdomsförbund till SI (Socialistinternationalen) redan 1907 men splittrades då första världskriget bröt ut, organisationen återuppstod under mellankrigsåren men splittrades återigen under andra världskriget. Den nuvarande versionen av IUSY bildades i Paris 1946 och har varit aktivt sedan dess. Mer information om det finns här.

Årets kongress handlade framförallt om två saker, dels att välja ett nytt presidium med ordförande och generalsekreterare samt att besluta om ett nytt globalt politiskt program (sk. ’Global political manifesto’). För att göra valprocessen någotsånär hanterlig (det finns trots allt 150 medlemsorganisationer) så har man valt att dela in organisationen i ett antal sub-regioner; Afrika, Europa, Amerika (och då framförallt Latinamerika eftersom US-Democrats inte vill vara med), Asien och Mellanöstern. Varje region får på egna interna möten ta fram förslag till representanter för sin region som sedan väljs av kongressen som helhet. I nuläget väljer alltså hela kongressen samtliga representanter från alla regioner, men här fanns också en kontrovers under årets kongress.

Ett antal länder (framförallt afrikanska och amerikanska) ville nämligen att varje region själva skulle få rätten att välja sina representanter utan att övriga regioner kunde blanda sig i frågan. Detta förslag föll dock och jag tror det var väldigt tur eftersom IUSY i sådana fall hade riskerat att förminskas till att vara fem regionala förbund istället för ett gemensamt globalt.

Övriga organisatoriska diskussioner som tog mycket plats var bland annat förslaget att begränsa antalet mandatperioder som en och samma organisation får vara representerat i presidiet. Jag är själv positivt inställd till begränsning av mandatperioder men tyvärr vann inte detta gehör och förslaget förlorade i omröstning.

Bland de politiska diskussionerna tyckte jag det mest intressanta var att olika länders representanter tyckte förvånansvärt lika i sakfrågor, istället var det framförallt den politiska diskursen som skilde olika regioner åt. Man pratade helt enkelt om helt olika ämnen och det märks att den internationella politikens största utmaning förmodligen väldigt ofta är att man pratar förbi varandra.

Trots det hade vi ett antal intressanta diskussioner om huruvida FN på sikt borde ha egen beskattningsrätt samt om den viktigaste vägen framåt är socialisering av industrin eller omfördelning av industrins vinster (där vi svenska socialdemokrater tenderar att föredra det sistnämnda även om vi ibland har använt oss av båda verktygen). Jag blev också glatt överraskad över att beslutet att inkludera rätten till abort som en avgörande frihetsreform för kvinnor accepterades och skrevs in i programmet. Stor eloge går till Butans representant som trots stora språkproblem lyfte frågan!

Från S-studenters sida drev jag frågan om att även högre utbildning bör vara avgiftsfri och detta fick vi gehör för och det skrevs in i programmet utan alltför stort motstånd. Lyckades även skriva in ett ord om att all vapenexport bör föregås av ett demokratikriterium och lyckades därmed driva lite inrikespolitik även internationellt.

Slutligen så hade S-studenter skickat in en resolution om att de demokratiska och politiska sanktionerna mot Burma bör fortgå (även om så tyvärr inte blev fallet från EU:s sida) eftersom de demokratiska förändringarna fortfarande är otillräckliga. Har även skrivit om detta tidigare. Lyckades även få med vårt systerparti i Burma (DPNS) som signatur på resolutionen efter att vi tillsammans skrivit om lite detaljer.

Allt som allt kan man konstatera att det var en lyckad kongress även om det såklart alltid finns en del språkliga problem förknippat med en så omfattande internationell organisation. Även valet av ny generalsekreterare, ordförande samt presidium blev tillslut enhälligt och jag vill gratulera ordförande Viviana Piniero (Från Socialist Youth in Uruguay), generalsekreterare Beatriz Talegón (Från Socialist Youh in Spain) och såklart SSU:s nya vice-president Evin Incir. Stort grattis! Och även ett tack för tiden som varit och för ständigt intressanta diskussioner i såväl IUSY som ECOSY till avgående generalsekreterare Johan Hassel (SSU).

Summering

+ Kul att träffa skarpa socialdemokrater från världens alla hörn

+ Höst i Paraguay motsvarade ganska exakt svensk högsommar, perfekt väder med andra ord!

+ Vår resolution om Burma fick bifall

-       Dåligt mötespresidium gjorde det svårt att följa vilka beslut som togs

-       Eftersom jag var den enda i min delegation så var jag på lördagen tvungen att sitta i plenum 07:00 – 21:30

-       Att vissa delegationer envisas med att driva nationella särintressen på global nivå

Huvudargumentet för vår artikel är att Socialdemokraterna måste bli tydligare kring att reglerna om svensk vapenexport måste bli striktare samt att vi på sikt måste överväga på vilka grunder Sverige överhuvudtaget bör exportera vapen. S-studenter driver att vi ska avskaffa vapenexporten i sin helhet men som ett led i denna utveckling måste Socialdemokraterna tydligare ta avstånd från vapenexport till länder som Saudiarabien.

Från artikeln i DN:

Saudi-affären har satt problemen med svensk vapenexport i blixtbelysning. För svenska socialdemokrater är det nu dags att ta initiativ. Det är bra att Socialdemokraterna nu står bakom krav på skarpare regelverk, som ska försvåra export till icke-demokratier, men mer än detta behövs.

Lyssna dessutom gärna på min intervju i P1-morgon idag. Givetvis samma tema.

Trots att det idag finns cirka 312 000 helårsstudenter så är de studiepolitiska frågorna ofta väldigt långt ner på dagordningen och när statsvetare undersöker väljarnas prioriterade politiska frågor så mäter man inte ens sakområdena i fråga.

Men alldeles oavsett väljarnas (och studenternas) ointresse så är frågorna viktiga och varje dag hamnar studenter i situationer de inte själva kan kontrollera, men vars konsekvenser kan bli förödande för deras studieresultat.

-
Jag tänkte i all korthet ta en dykning ner i några av de för studenten mest avgörande frågorna.

Först och främst: Studiemedlet! SFS gör årligen en genomgång av den genomsnittlige studentens ekonomi och årets resultat visar oroande nog att underskottet har ökat från -316 kr i månaden till -740kr. Så vitt jag vet har aldrig studenters ekonomi gått ihop och värst är läget ofta i stora studentstäder där de nybyggda studentlyornas hyrorn är skyhöga eller om man i värsta fall tvingas betala ockerpriser för svarta tredjehandskontrakt.

Bostadssituationen är mycket riktigt också en fråga som ofta lyfts upp och med 248 000 unga bostadslösa (Enligt hyresgästföreningen) och 151 nybyggda studentbostäder under 2011 är det verkligen inte förvånande att många studenter stressas oerhört över var de ska bo nästa månad, nästa termin eller nästa år.

Slutligen har vi den studiesociala frågan. Jag var själv med som sammankallande i en utredning vars uppgift var att undersöka hur studenter behandlas vid sjukdom eller om man råkar blir förälder under studietiden [Rapporten finns här]. Situationen som då uppstår kan inte beskrivas på annat sätt än bedrövlig. Regelverket är snårigt och ofta nästintill omöjligt att följa för individen. Samtidigt är ersättningsnivåerna låga och de rättigheter man har som löntagare följer sällan med till livet som student. Inte sällan blir istället möjligheten att fortsätta studier om man blir sjuk / förälder väldigt mycket upp till om du råkar ha en snäll studierektor som ger dig möjlighet till uppskov.

Den enda lärdomen man egentligen kan dra av detta är att man som student bör vara ung, frisk och helst jobba extra eller ha föräldrar som kan ordna med bostaden. Det behöver väl knappast understrykas att studier med sådana förutsättningar knappast ges jämlikt utan istället spelar din bakgrund fortfarande stor roll. Att ha en familj som kan stötta dig ekonomiskt när det är lite extra tungt kan bli en avgörande faktor för att lyckas ta sig från a-kurs till examen. När regeringen dessutom aktivt skär ner på de regionala högskolorna så höjs ytterligare ribban och begränsningarna för studenten från ett studieovant hem och samtidigt muttrar utbildningsminister Björklund tyst i bakgrunden “alla kan inte bli akademiker”. Så är det kanske, men frågan vi behöver ställa oss är vad som är en lämplig urvalsmetod för att avgöra vilka som faktiskt ges möjligheten att komma in på våra universitetet. Att låta ekonomin spela rollen som avgörande faktor är både inhumant och oerhört korkat.

[Mer om studenternas dag]

Idag klockan 08 var jag på Sveriges radio och diskuterade datalagringsdirektivet som idag ska behandlas av riksdagen. Jag har även skrivit en debattartikel på temat i dagens arena. Tråkigt nog kommer förmodligen lagförslaget röstas igenom idag  trots massiv kritik och det är tyvärr så att våra Socialdemokratiska riksdagsledamöter inte varit bland de som mest högljutt kritiserat det hela.

Förslaget går i korthet ut på att våra nätoperatörer från 1 maj nu ska övervaka all digital kommunikation som sker i Sverige och sedan ska denna göras tillgängligt för polisen i syftet att bekämpa organiserad brottslighet. Problemet är att lagringen sker utan någon brottsmisstanke och därmed handlar det på många sätt om en massövervakning av alla medborgare. Från min artikel:

“I praktiken går vi nu mot ett samhälle där alla medborgare utan rättslig prövning stämplas som tänkbara grova brottslingar. Principen om att var medborgare är oskyldig till motsatsen är bevisad tas inte längre för given. Att de som misstänks för grov brottslighet eller terrorism övervakas är inget problem i sig utan är ibland en nödvändighet. Men beslut om en sådan övervakning måste alltid ske efter en juridisk process och ska inte vara en slentrianmässig övervakning av hela befolkningen.”

Under de senaste åren har flera lagförslag som rör den personliga integriteten diskuterats, Ipred, FRA och Acta är några av dessa. Det varierar mellan de olika lagförslagen vem som ska övervakas och varför men en sak har dessa gemensamt nämligen att de riskerar att skapa en centraliserad insamling av information om våra privatliv. Att samla stora mängder information om våra privatliv är givetvis kontroversiellt oavsett om det görs av företag eller staten och riskerna är uppenbara om denna information någon gång skulle hamna i fel händer. Från min artikel:

“Det finns dessutom platser i Europa där datalagringsdirektivet kan komma att ha ännu mer ödesdigra konsekvenser än i Sverige. När Ungerns nationalistiska regering börjat stänga ner regeringskritiska radiokanaler och anmälningar om övervåld mot civila från landets polismyndigheter börjar strömma in så är det en varningssignal vi ska ta på allvar. Sverige har ett ansvar att stå upp för demokrati och yttrandefrihet speciellt när det handlar om ett direktiv vars ursprung är Europeiska unionen, en union där inte alla länders demokratiska stabilitet är lika given som i Sverige. Att vi ett sådant läge ger legitimitet åt ett direktiv som i värsta fall skulle kunna användas av förtryckande regimer är demokratiskt oförsvarbart.”

Jag hoppas att våra riksdagsledamöter tar sitt förnuft tillfånga och röstar ner lagförslaget som idag behandlas. Men oavsett hur det går så kommer frågan om var gränserna för övervakning går komma upp igen. När tekniken möjliggör en total översikt och insamling av allt vi gör så är det också vårt ansvar att ta den moraliska diskussionen om när vi säger stopp och när terrorbekämpning eller upphovsrätt inte längre är legitima argument för ytterligare övervakning.

”Människor är inte bättre än vad deras tekniska utrustning tillåter dem vara” /George Orwell (Författare av boken 1984)

Våld mot kvinnor är något som händer dagligen, världen över. Amnesty international räknar med att en tredjedel av världens kvinnor utsätts för allvarligt våld någon gång under sin livstid. Vad som eventuellt gör fallet i Malmö ovanligt är att det skett i det offentliga. De flesta övergreppen sker nämligen i hemmet och oftast utav någon närståendes eller bekant. I Sverige innebar detta 27 200 anmälda misshandelsfall under 2010 och en majoritet av dessa var av någon närstående eller bekant. Detta är den högsta siffran någonsin i Sverige och gärningsmannen i Malmö var mycket riktigt en närstående till den mördade kvinnan.

Trots att våld mot kvinnor fortsätter öka för varje år så svarar ofta landets kommuner ”Det är inte en prioriterad fråga” när man hör sig för angående deras handlingsplan för att motverka våldet (Amnesty rapport ”Sveriges kommuners arbete för att bekämpa mäns våld mot kvinnor”, 2005). Ofta hänvisas våldsutsatta kvinnor till ideella krafter i kvinno- och tjejjourer runt om i landet. De här ideella krafterna gör förvisso en otrolig insats men tillgången till dessa är däremot ofta baserat på individuellt engagemang och kommuners bidrag till verksamheten varierar kraftigt. I vissa fall hänvisas t.om de som utsatts för misshandel till en annan kommun för att få stöd och hjälp.

Detta uppmärksammas däremot sällan och istället läggs fokus på de extrema fallen som fallet i Malmö. Frågan om mäns våld mot kvinnor är avskyvärt oavsett var det sker och det är hög tid att Sveriges kommuner, polisen och ledande politiker tar sitt ansvar och ser över vad de kan göra för att utvecklingen med ökande kvinnomisshandel ska vändas. En idé vore att ansvariga myndigheter sätter sig gemensamt ner med de ideella grupper som dagligen hjälper utsatta kvinnor och diskuterar fram en konkret hanlingsplan som kommunen sedan kan arbete efter och utvärdera.

Vi får aldrig vänja oss vid ett samhälle där våldet tillåts få övertag och det gäller oavsett om våldet når förstasidorna i tidningen eller om det sker i det fördolda.

-

Dagen i ära har jag även gjort en liten Spotify-playlist. Håll till godo!
http://open.spotify.com/user/paradiseisnowhere/playlist/0BnOGelGuMjblWdpjCsFHu

Jag kommer här nedan beskriva de politiska utmaningar jag ser för förbundet men även min politiska vision i de samhällsfrågor som jag ser som tongivande för vår samtid. Jag hoppas med detta ge medlemmarna i S-studenter en bättre inblick i och förståelse för min kandidatur.

-

Att politiskt intresse inte kan isoleras till ett sakpolitiskt område upptäckte vårt förbund långt före min tid och tidigt blev det uppenbart att S-studenter därför inte bara kunde vara ett förbund för de vars intresse handlade om högskolepolitik. Studentförbundet tog det istället som sin uppgift att engagera politiskt intresserade socialdemokrater vid landets högskolor och universitet. Att vara en naturlig mötesplats för progressiva studenter vars största intresse är politiska debatter blev ett signum för många av våra klubbar och jag har själv upplevt studentförbundet som en plats med högt i tak och där politiska konflikter kan stötas mot varandra på ett sätt som jag aldrig upplevt någon annanstans.

S-studenter har under flera år varit ett forum för idédebatt och vi har alltid eftersträvat att dra de breda penseldrag som arbetarrörelsen ibland missat. Efter att socialdemokratin under flera år gått på politiska motgångar i val finns det nämligen en brist på djupgående analys. Varför just nu? Varför rasar socialdemokratin i hela Europa samtidigt? Och vad är det i vår samtid som får väljarna att se oss som mossiga, bakåtblickande och ur fas med sin tid? Detta trots att det knappast finns brist på politiska utmaningar.

Den kraftigt eskalerande ojämlikheten inte bara mellan stater men framförallt inom länder är en utveckling som vi inte sett sedan första halvan av 1900-talet. En våg av gröna partier som över hela Europa lyckats organisera unga progressiva för den radikala miljöpolitik som socialdemokratin borde varit de första att anamma. En medelklass som i allt högre utsträckning ifrågasätter varför deras intressen skulle sammanfalla med låginkomsttagares, sjukskrivnas eller arbetslösas – detta trots att medelklassen själv på många sätt blivit fastlåsta i en belånad inkomstökning som under de senaste årens finanskriser alltmer visat sig vara en chimär. Och kanske allvarligast av allt är den främlingsfientlighet vars fascistiska förtecken i många fall kan spåras till nationalistismen och nazismen. En främlingsfientlighet som på många platser lockar till sig de klassiskt socialdemokratiska arbetarklassgrupperna som känner en uppgivenhet och frustration över att förlora sin egenmakt i samhället.

Att socialdemokratin som ideologi är hotad vore en överdrift men att arbetarrörelsen som rörelse är i ett kritiskt och svårt läge är däremot svårt att förneka. Det S-studenter som jag känner rädds inga heliga kor och accepterar inga givna sanningar i debatten om vad socialdemokratin måste förmå. Jag är helt säker på att dessa frågor ligger för vår generation av socialdemokratiska studenter att lösa och att indignationen över vårt samhälles utveckling är precis den drivkraft vi behöver då vi gemensamt arbetar fram nya politiska förslag.

-

Men S-studenter är ett litet förbund på bara drygt 1000 studenter och vår förmåga att förändra den stora helhetsbilden måste ta avstamp i vår egen verklighet och de arenor där vi kan politiskt påverka. Detta har i praktiken inneburit att på alla sätt och inom alla platser där vi finns representerade visa hur vårt relativt lilla förbund kan framhäva och mejsla våra medlemmars kunskaper och erfarenheter till skarpa politiska förslag. Vi har under de gångna åren gjort detta genom b.la vårt forskarnätverk, Wigforssakademin, medverkan på förtroenderåd, kongresser, konferenser och mycket mer.

Genom idogt politiskt arbete har vi också fått en naturligare roll som samarbetsorganisation gentemot vårt moderparti. Ett samarbete som gett resultat i form av åtskilliga gemensamma artiklar, kampanjer och framträdande roller i rapportskrivande.

-

Jag har aldrig tolkat min roll som ordförande på så sätt att mitt ord är lag eller att studentförbundet skulle behöva en tydlig ledare som kan ”peka med hela handen”. Jag har istället sett min roll i att sammanföra de i vårt förbund som kan stärka och utmana varandra men samtidigt försöka lyfta fram S-studenter som en helhet i alla sammanhang där jag getts möjlighet. Att stärka förbundets roll i samhällsdebatten samt inom arbetarrörelsen har – och är fortsatt – min ambition. Mitt val att ställa upp till omval vilar på att jag inte känner mig färdig med detta arbete utan tror att jag med erfarenheter från tidigare år kan ge S-studenter en än mer framträdande roll under det viktiga politiska arbetet i året som kommer. Exempelvis i arbetet med partikongressen och revisionen av partiprogrammet.

Om ni på kongressen 2012 väljer att välja om mig har jag tre områden där jag önskar att förbundet kunde bli ännu bättre och politiskt skarpare under det kommande året.

1. Feminismen har alltid varit en viktig fråga för studentförbundet och är en av de viktigaste politiska frågorna idag och imorgon. Trots hårt arbete har vi fortfarande inte sett den individualiserade föräldraförsäkringen genomföras och inkomstskillnader mellan män och kvinnor består i yrkeslivet. Mycket politiskt arbete kvarstår i detta område. Vi måste också alltid arbeta för att utmana och förändra de strukturer som inte ger alla medlemmar samma chans att komma till tals och påverka. S-studenter är ett feministiskt förbund. Det innebär dock inte att vi är ett jämställt förbund och vi har lång väg kvar för att uppnå jämställdhet. Vårt förbund innehåller precis som samhället i stort många strukturer och jämställdheten på nationell liksom lokal nivå måste tas på allvar eftersom den snabbt halkar tillbaka när vi inte aktivt arbetar med frågan. Alla som kommer till vårt förbund ska känna sig välkomna och vara medvetna om att i S-studenter är det aldrig acceptabelt att ditt kön påverkar dina möjligheter till inflytande. Jag ser det som en central politisk och organisatorisk fråga för nästa år att arbeta för ett förbund där strukturer bekämpas och patriarkatet motverkas.
2. Påverkan gentemot övriga samhället. Vi har lagt väldigt mycket kraft och energi på att påverka internt i arbetarrörelsen men det är också hög tid att vi visar framfötterna i det allmänna opinionsbildandet. S-studenter måste arbeta mer med att ta plats i debatten men samtidigt se till att vi aldrig förpassas till bara en åsiktsmaskin. Här handlar det om att tydligt visa att S-studenter bygger sina uttalanden på kunskap och fakta. All vår verksamhet, bokproduktion, politiska program samt medlemmarnas sakkunskap ska användas. Våra rapporter och skrifter får aldrig bli hyllvärmare utan ska alltid användas som underlag för våra åsikter och utspel.
3. Stärka vår roll i arbetarrörelsen. Det är min övertygelse att S-studenter spelar en otroligt viktig roll när det gäller att vara en bro mellan akademin och arbetarrörelsen men vi måste bli bättre. Fortfarande organiserar vi alltför få. Drygt tusen medlemmar är för lågt i ett land med nästan 400 000 studenter och där vi bör ha som mål att organisera alla progressiva studenter som tror på jämlikhet, jämställdhet och solidaritet som grundbult i ett fungerande samhälle. Dessutom måste vi fortsätta att visa på vilket sätt vårt förbund kan ta in kunskap och forskning från våra universitet och högskolor och förmedla dessa till arbetarrörelsen.

S-studenter är en feministisk rörelse, en progressiv rörelse med en fot i arbetarrörelsen och en i akademin, vi är en skarp och öppen rörelse med ett vitalt, öppet och utmanande debattklimat, vi är en oas för den politiske studenten. S-studenter är en organisation som jag vet har otroligt mycket mer att ge och i det arbetet hoppas jag få ert förnyade förtroende som ordförande.

Magnus Nilsson

Min artikel finns här. Läs också gärna mer om utvecklingen på Jonas Bergströms utmärkta blogg. Kalle Larsson följer också fallet noga från sin blogg, flyktingbloggen.