Det räcker inte med en blogg

Idag är 2 april och det innebär att studenternas dag firas för 5e gången i ordningen (SFS-fum instiftade dagen 2007) och det finns verkligen all anledning att uppmärksamma detta. Studenter är nämligen en grupp som under väldigt många år varit förvånansvärt förbisedda i svensk politisk debatt. Studentfrågor som studiemedlet, studentbostäder och studiesociala situationen är inga kioskvältare och inte ens studenterna själva verkar särskilt angelägna då lokala kårval inte sällan har ett valdeltagande på under 10 %.

Trots att det idag finns cirka 312 000 helårsstudenter så är de studiepolitiska frågorna ofta väldigt långt ner på dagordningen och när statsvetare undersöker väljarnas prioriterade politiska frågor så mäter man inte ens sakområdena i fråga.

Men alldeles oavsett väljarnas (och studenternas) ointresse så är frågorna viktiga och varje dag hamnar studenter i situationer de inte själva kan kontrollera, men vars konsekvenser kan bli förödande för deras studieresultat.

-
Jag tänkte i all korthet ta en dykning ner i några av de för studenten mest avgörande frågorna.

Först och främst: Studiemedlet! SFS gör årligen en genomgång av den genomsnittlige studentens ekonomi och årets resultat visar oroande nog att underskottet har ökat från -316 kr i månaden till -740kr. Så vitt jag vet har aldrig studenters ekonomi gått ihop och värst är läget ofta i stora studentstäder där de nybyggda studentlyornas hyrorn är skyhöga eller om man i värsta fall tvingas betala ockerpriser för svarta tredjehandskontrakt.

Bostadssituationen är mycket riktigt också en fråga som ofta lyfts upp och med 248 000 unga bostadslösa (Enligt hyresgästföreningen) och 151 nybyggda studentbostäder under 2011 är det verkligen inte förvånande att många studenter stressas oerhört över var de ska bo nästa månad, nästa termin eller nästa år.

Slutligen har vi den studiesociala frågan. Jag var själv med som sammankallande i en utredning vars uppgift var att undersöka hur studenter behandlas vid sjukdom eller om man råkar blir förälder under studietiden [Rapporten finns här]. Situationen som då uppstår kan inte beskrivas på annat sätt än bedrövlig. Regelverket är snårigt och ofta nästintill omöjligt att följa för individen. Samtidigt är ersättningsnivåerna låga och de rättigheter man har som löntagare följer sällan med till livet som student. Inte sällan blir istället möjligheten att fortsätta studier om man blir sjuk / förälder väldigt mycket upp till om du råkar ha en snäll studierektor som ger dig möjlighet till uppskov.

Den enda lärdomen man egentligen kan dra av detta är att man som student bör vara ung, frisk och helst jobba extra eller ha föräldrar som kan ordna med bostaden. Det behöver väl knappast understrykas att studier med sådana förutsättningar knappast ges jämlikt utan istället spelar din bakgrund fortfarande stor roll. Att ha en familj som kan stötta dig ekonomiskt när det är lite extra tungt kan bli en avgörande faktor för att lyckas ta sig från a-kurs till examen. När regeringen dessutom aktivt skär ner på de regionala högskolorna så höjs ytterligare ribban och begränsningarna för studenten från ett studieovant hem och samtidigt muttrar utbildningsminister Björklund tyst i bakgrunden “alla kan inte bli akademiker”. Så är det kanske, men frågan vi behöver ställa oss är vad som är en lämplig urvalsmetod för att avgöra vilka som faktiskt ges möjligheten att komma in på våra universitetet. Att låta ekonomin spela rollen som avgörande faktor är både inhumant och oerhört korkat.

[Mer om studenternas dag]

Idag klockan 08 var jag på Sveriges radio och diskuterade datalagringsdirektivet som idag ska behandlas av riksdagen. Jag har även skrivit en debattartikel på temat i dagens arena. Tråkigt nog kommer förmodligen lagförslaget röstas igenom idag  trots massiv kritik och det är tyvärr så att våra Socialdemokratiska riksdagsledamöter inte varit bland de som mest högljutt kritiserat det hela.

Förslaget går i korthet ut på att våra nätoperatörer från 1 maj nu ska övervaka all digital kommunikation som sker i Sverige och sedan ska denna göras tillgängligt för polisen i syftet att bekämpa organiserad brottslighet. Problemet är att lagringen sker utan någon brottsmisstanke och därmed handlar det på många sätt om en massövervakning av alla medborgare. Från min artikel:

“I praktiken går vi nu mot ett samhälle där alla medborgare utan rättslig prövning stämplas som tänkbara grova brottslingar. Principen om att var medborgare är oskyldig till motsatsen är bevisad tas inte längre för given. Att de som misstänks för grov brottslighet eller terrorism övervakas är inget problem i sig utan är ibland en nödvändighet. Men beslut om en sådan övervakning måste alltid ske efter en juridisk process och ska inte vara en slentrianmässig övervakning av hela befolkningen.”

Under de senaste åren har flera lagförslag som rör den personliga integriteten diskuterats, Ipred, FRA och Acta är några av dessa. Det varierar mellan de olika lagförslagen vem som ska övervakas och varför men en sak har dessa gemensamt nämligen att de riskerar att skapa en centraliserad insamling av information om våra privatliv. Att samla stora mängder information om våra privatliv är givetvis kontroversiellt oavsett om det görs av företag eller staten och riskerna är uppenbara om denna information någon gång skulle hamna i fel händer. Från min artikel:

“Det finns dessutom platser i Europa där datalagringsdirektivet kan komma att ha ännu mer ödesdigra konsekvenser än i Sverige. När Ungerns nationalistiska regering börjat stänga ner regeringskritiska radiokanaler och anmälningar om övervåld mot civila från landets polismyndigheter börjar strömma in så är det en varningssignal vi ska ta på allvar. Sverige har ett ansvar att stå upp för demokrati och yttrandefrihet speciellt när det handlar om ett direktiv vars ursprung är Europeiska unionen, en union där inte alla länders demokratiska stabilitet är lika given som i Sverige. Att vi ett sådant läge ger legitimitet åt ett direktiv som i värsta fall skulle kunna användas av förtryckande regimer är demokratiskt oförsvarbart.”

Jag hoppas att våra riksdagsledamöter tar sitt förnuft tillfånga och röstar ner lagförslaget som idag behandlas. Men oavsett hur det går så kommer frågan om var gränserna för övervakning går komma upp igen. När tekniken möjliggör en total översikt och insamling av allt vi gör så är det också vårt ansvar att ta den moraliska diskussionen om när vi säger stopp och när terrorbekämpning eller upphovsrätt inte längre är legitima argument för ytterligare övervakning.

”Människor är inte bättre än vad deras tekniska utrustning tillåter dem vara” /George Orwell (Författare av boken 1984)

För en knapp månad sedan så knivhöggs en tvåbarnsmamma till döds på öppen gata i Malmö. Dådet fick mycket uppmärksamhet i media eftersom det för de flesta av oss var en handling som innehöll en ofattbar brutalitet. Samtidigt så var detta inte något enskilt fall och det har heller inget att göra med den senaste tidens svartmålning av Malmö som en exceptionellt våldsam stad. Faktum är att detta kunde skett var som helst.

Våld mot kvinnor är något som händer dagligen, världen över. Amnesty international räknar med att en tredjedel av världens kvinnor utsätts för allvarligt våld någon gång under sin livstid. Vad som eventuellt gör fallet i Malmö ovanligt är att det skett i det offentliga. De flesta övergreppen sker nämligen i hemmet och oftast utav någon närståendes eller bekant. I Sverige innebar detta 27 200 anmälda misshandelsfall under 2010 och en majoritet av dessa var av någon närstående eller bekant. Detta är den högsta siffran någonsin i Sverige och gärningsmannen i Malmö var mycket riktigt en närstående till den mördade kvinnan.

Trots att våld mot kvinnor fortsätter öka för varje år så svarar ofta landets kommuner ”Det är inte en prioriterad fråga” när man hör sig för angående deras handlingsplan för att motverka våldet (Amnesty rapport ”Sveriges kommuners arbete för att bekämpa mäns våld mot kvinnor”, 2005). Ofta hänvisas våldsutsatta kvinnor till ideella krafter i kvinno- och tjejjourer runt om i landet. De här ideella krafterna gör förvisso en otrolig insats men tillgången till dessa är däremot ofta baserat på individuellt engagemang och kommuners bidrag till verksamheten varierar kraftigt. I vissa fall hänvisas t.om de som utsatts för misshandel till en annan kommun för att få stöd och hjälp.

Detta uppmärksammas däremot sällan och istället läggs fokus på de extrema fallen som fallet i Malmö. Frågan om mäns våld mot kvinnor är avskyvärt oavsett var det sker och det är hög tid att Sveriges kommuner, polisen och ledande politiker tar sitt ansvar och ser över vad de kan göra för att utvecklingen med ökande kvinnomisshandel ska vändas. En idé vore att ansvariga myndigheter sätter sig gemensamt ner med de ideella grupper som dagligen hjälper utsatta kvinnor och diskuterar fram en konkret hanlingsplan som kommunen sedan kan arbete efter och utvärdera.

Vi får aldrig vänja oss vid ett samhälle där våldet tillåts få övertag och det gäller oavsett om våldet når förstasidorna i tidningen eller om det sker i det fördolda.

-

Dagen i ära har jag även gjort en liten Spotify-playlist. Håll till godo!
http://open.spotify.com/user/paradiseisnowhere/playlist/0BnOGelGuMjblWdpjCsFHu

I juni 2010 blev jag vald till ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet och det är även en post som jag omvaldes till under kongressen i Malmö under 2011. Uppdraget som ordförande för S-studenter har varit otroligt inspirerande och jag har svårt att beskriva hur stolt jag var dag känner mig över min roll i Sveriges mest progressiva politiska förbund. Arbetet som vi alla tillsammans gjort under de senaste åren har flyttat vårt förbund framåt och gjort oss till något större än ett enskilt särintresse inom socialdemokratin. Vi har växt till en bro mellan arbetarrörelsen och akademin, en organisation som jag nu hoppas få privilegiet att fortsätta leda ytterligare ett år.

Jag kommer här nedan beskriva de politiska utmaningar jag ser för förbundet men även min politiska vision i de samhällsfrågor som jag ser som tongivande för vår samtid. Jag hoppas med detta ge medlemmarna i S-studenter en bättre inblick i och förståelse för min kandidatur.

-

Att politiskt intresse inte kan isoleras till ett sakpolitiskt område upptäckte vårt förbund långt före min tid och tidigt blev det uppenbart att S-studenter därför inte bara kunde vara ett förbund för de vars intresse handlade om högskolepolitik. Studentförbundet tog det istället som sin uppgift att engagera politiskt intresserade socialdemokrater vid landets högskolor och universitet. Att vara en naturlig mötesplats för progressiva studenter vars största intresse är politiska debatter blev ett signum för många av våra klubbar och jag har själv upplevt studentförbundet som en plats med högt i tak och där politiska konflikter kan stötas mot varandra på ett sätt som jag aldrig upplevt någon annanstans.

S-studenter har under flera år varit ett forum för idédebatt och vi har alltid eftersträvat att dra de breda penseldrag som arbetarrörelsen ibland missat. Efter att socialdemokratin under flera år gått på politiska motgångar i val finns det nämligen en brist på djupgående analys. Varför just nu? Varför rasar socialdemokratin i hela Europa samtidigt? Och vad är det i vår samtid som får väljarna att se oss som mossiga, bakåtblickande och ur fas med sin tid? Detta trots att det knappast finns brist på politiska utmaningar.

Den kraftigt eskalerande ojämlikheten inte bara mellan stater men framförallt inom länder är en utveckling som vi inte sett sedan första halvan av 1900-talet. En våg av gröna partier som över hela Europa lyckats organisera unga progressiva för den radikala miljöpolitik som socialdemokratin borde varit de första att anamma. En medelklass som i allt högre utsträckning ifrågasätter varför deras intressen skulle sammanfalla med låginkomsttagares, sjukskrivnas eller arbetslösas – detta trots att medelklassen själv på många sätt blivit fastlåsta i en belånad inkomstökning som under de senaste årens finanskriser alltmer visat sig vara en chimär. Och kanske allvarligast av allt är den främlingsfientlighet vars fascistiska förtecken i många fall kan spåras till nationalistismen och nazismen. En främlingsfientlighet som på många platser lockar till sig de klassiskt socialdemokratiska arbetarklassgrupperna som känner en uppgivenhet och frustration över att förlora sin egenmakt i samhället.

Att socialdemokratin som ideologi är hotad vore en överdrift men att arbetarrörelsen som rörelse är i ett kritiskt och svårt läge är däremot svårt att förneka. Det S-studenter som jag känner rädds inga heliga kor och accepterar inga givna sanningar i debatten om vad socialdemokratin måste förmå. Jag är helt säker på att dessa frågor ligger för vår generation av socialdemokratiska studenter att lösa och att indignationen över vårt samhälles utveckling är precis den drivkraft vi behöver då vi gemensamt arbetar fram nya politiska förslag.

-

Men S-studenter är ett litet förbund på bara drygt 1000 studenter och vår förmåga att förändra den stora helhetsbilden måste ta avstamp i vår egen verklighet och de arenor där vi kan politiskt påverka. Detta har i praktiken inneburit att på alla sätt och inom alla platser där vi finns representerade visa hur vårt relativt lilla förbund kan framhäva och mejsla våra medlemmars kunskaper och erfarenheter till skarpa politiska förslag. Vi har under de gångna åren gjort detta genom b.la vårt forskarnätverk, Wigforssakademin, medverkan på förtroenderåd, kongresser, konferenser och mycket mer.

Genom idogt politiskt arbete har vi också fått en naturligare roll som samarbetsorganisation gentemot vårt moderparti. Ett samarbete som gett resultat i form av åtskilliga gemensamma artiklar, kampanjer och framträdande roller i rapportskrivande.

-

Jag har aldrig tolkat min roll som ordförande på så sätt att mitt ord är lag eller att studentförbundet skulle behöva en tydlig ledare som kan ”peka med hela handen”. Jag har istället sett min roll i att sammanföra de i vårt förbund som kan stärka och utmana varandra men samtidigt försöka lyfta fram S-studenter som en helhet i alla sammanhang där jag getts möjlighet. Att stärka förbundets roll i samhällsdebatten samt inom arbetarrörelsen har – och är fortsatt – min ambition. Mitt val att ställa upp till omval vilar på att jag inte känner mig färdig med detta arbete utan tror att jag med erfarenheter från tidigare år kan ge S-studenter en än mer framträdande roll under det viktiga politiska arbetet i året som kommer. Exempelvis i arbetet med partikongressen och revisionen av partiprogrammet.

Om ni på kongressen 2012 väljer att välja om mig har jag tre områden där jag önskar att förbundet kunde bli ännu bättre och politiskt skarpare under det kommande året.

1. Feminismen har alltid varit en viktig fråga för studentförbundet och är en av de viktigaste politiska frågorna idag och imorgon. Trots hårt arbete har vi fortfarande inte sett den individualiserade föräldraförsäkringen genomföras och inkomstskillnader mellan män och kvinnor består i yrkeslivet. Mycket politiskt arbete kvarstår i detta område. Vi måste också alltid arbeta för att utmana och förändra de strukturer som inte ger alla medlemmar samma chans att komma till tals och påverka. S-studenter är ett feministiskt förbund. Det innebär dock inte att vi är ett jämställt förbund och vi har lång väg kvar för att uppnå jämställdhet. Vårt förbund innehåller precis som samhället i stort många strukturer och jämställdheten på nationell liksom lokal nivå måste tas på allvar eftersom den snabbt halkar tillbaka när vi inte aktivt arbetar med frågan. Alla som kommer till vårt förbund ska känna sig välkomna och vara medvetna om att i S-studenter är det aldrig acceptabelt att ditt kön påverkar dina möjligheter till inflytande. Jag ser det som en central politisk och organisatorisk fråga för nästa år att arbeta för ett förbund där strukturer bekämpas och patriarkatet motverkas.
2. Påverkan gentemot övriga samhället. Vi har lagt väldigt mycket kraft och energi på att påverka internt i arbetarrörelsen men det är också hög tid att vi visar framfötterna i det allmänna opinionsbildandet. S-studenter måste arbeta mer med att ta plats i debatten men samtidigt se till att vi aldrig förpassas till bara en åsiktsmaskin. Här handlar det om att tydligt visa att S-studenter bygger sina uttalanden på kunskap och fakta. All vår verksamhet, bokproduktion, politiska program samt medlemmarnas sakkunskap ska användas. Våra rapporter och skrifter får aldrig bli hyllvärmare utan ska alltid användas som underlag för våra åsikter och utspel.
3. Stärka vår roll i arbetarrörelsen. Det är min övertygelse att S-studenter spelar en otroligt viktig roll när det gäller att vara en bro mellan akademin och arbetarrörelsen men vi måste bli bättre. Fortfarande organiserar vi alltför få. Drygt tusen medlemmar är för lågt i ett land med nästan 400 000 studenter och där vi bör ha som mål att organisera alla progressiva studenter som tror på jämlikhet, jämställdhet och solidaritet som grundbult i ett fungerande samhälle. Dessutom måste vi fortsätta att visa på vilket sätt vårt förbund kan ta in kunskap och forskning från våra universitet och högskolor och förmedla dessa till arbetarrörelsen.

S-studenter är en feministisk rörelse, en progressiv rörelse med en fot i arbetarrörelsen och en i akademin, vi är en skarp och öppen rörelse med ett vitalt, öppet och utmanande debattklimat, vi är en oas för den politiske studenten. S-studenter är en organisation som jag vet har otroligt mycket mer att ge och i det arbetet hoppas jag få ert förnyade förtroende som ordförande.

Magnus Nilsson

Idag skriver jag tillsammans med Stockholms oppositionsborgarråd Roger Mogert om den omänskliga behandling som nyligen utvisade politiske flyktingen Pastor Jean (Jean Kabuidibuid) fått utstå då han tvingades återvända till Kongo. Det är inte acceptabelt att Sverige avvisar flyktingar som så uppenbart kommer få utstå tortyr och hårt politiskt förtryck när de återvänder. Pastor Jean bör få återvända till sin familj i Stockholm omedelbart!

Min artikel finns här. Läs också gärna mer om utvecklingen på Jonas Bergströms utmärkta blogg. Kalle Larsson följer också fallet noga från sin blogg, flyktingbloggen.